Fontänidén baserade sig på ett av mina föregående verk från 2013.
I detta verk hade jag staplat en mängd äggkartonger gjutna i gips. Ovanpå stapeln hade jag
satt små handgjorda trattar av gips så att det såg ut som om något hade runnit in i stapeln.
Varför äggkartonger? Jag samlade på dem när jag jobbade vid en bensinmack. Vi, som jobbade
där, staplade dem på kylskåpet i köket tills högen blev så pass hög att den måste föras bort, till
återvinningen eller någon annanstans. Eftersom den långsamt stigande högen påminde mig
om tidens gång, och eftersom jag tyckte äggkartongerna var ett visuellt intressant material,
bestämde jag mig för att ta dem till min studio.
Vid min studio fick jag lust att hälla något i kopparna i äggkartongerna. Jag hällde gips
eftersom även ägg är vita och innehåller kalk. Likt äggskal var gipsgjutningarna var hårda och
bräckliga. Men istället för att ha sett ut som ägg såg de ut som dekorativa kakelplattor. Jag
tyckte de handgjorda och unika äggkartongerna skapade en intressant motsättning i hur de
representerade de industriellt tillverkade äggkartongerna av papp. Det var även spännande
att vara som en maskin och upprepa samma form, den ena efter den andra.
Jag valde aluminium för det huvudsakliga materialet för fontänen, eftersom de staplade
äggkartongerna gjutna i aluminium ute i ljuset och i det rinnande vattnet gav mig intressanta
associationer. Aluminium var även ett praktiskt val eftersom jag redan hade en mängd
oanvänt aluminium vid min studio, och eftersom jag hade en känsla att aluminium kunde vara
tåligt mot påfrestningarna utomhus: regn, värme, vind och till och med eld till en viss
temperatur.
När jag formgav min fontän letade jag efter litteratur om fontäner för att stödja min
erfarenhetsbaserade kunskap om ämnet. Böckerna jag fann fick mig att tänka mer kring
vatten och dess olika betydelser: gränssnittet mellan arkitektur och skulptur, och länkarna
mellan dessa två områden och fontänen som en konstart. Bilderna i böckerna hjälpte mig även
att åskådliggöra hur vattnet skulle stiga och falla i min egen fontän.
Fontänprojektet skilde sig från mina tidigare projekt i det avseendet att det var mer som ett
grupparbete än ett självständigt arbete vid studion. Min roll var att fungera som projektledare
och att ha ansvaret för “arbetsgemenskapen”, samt att vara en hantverkare och elev.
Samtidigt som jag ledde projektet och höll ett öga på budgeten och tidtabellen, undervisade
min kollega mig i gjutning: olika gjutningsmetoder och användandet av metallverktyg.
När det skulle gjutas var jag alltid tvungen att hitta någon annan att hjälpa mig med att hälla
aluminiumet i gjutformarna. Jag behövde även en assistent när gjutningsrännorna skulle
skäras av. Dessutom kunde jag inte bära de tunga materialen ensam. En smed som är bekant
till mig tillverkade bassängen och pumpsystemet. Så fontänen har gjorts i samarbete och är i
sig självt en mötespunkt: “Ska vi träffas vid fontänen?”. Därav uttrycker den samverkan och är
en enande faktor.
Allt sedan fontänen blev klar har det frågats av mig vad den handlar om. Ibland när jag varit
osäker har jag försökt säga något smart om fontänen eller något som skulle få den att se
intressant ut i samtiden: t.ex. att den tar ställning till industriell tillverkning, utarmning av
naturresurser, erosion, höga byggnaders utseende och samtida byggnadsmetoder. Även om
jag delvis tänkte på dessa inte så långsökta frågor, är nog det mest ärliga svaret att fontänen
handlar om personlig hågkomst, ensamhet, och om att lära sig nya förmågor. Och om trots.