Konst i det offentliga rummet får ofta föra en hård kamp om det visuella utrymmet med det urbana rummets alla rop på uppmärksamhet. Det är inte konstigt att många konstnärer tar i från tårna för att komma upp i format för att verkligen synas. Stora konstverk i ”vanliga” material brukar begränsas i sina dimensioner av själva tyngden. Det är därför inte överraskande att ett antal verk under OpenArts historia varit uppblåsbara skulpturer. 2011 vilade en jättelik knallröd uppblåsbar ubåt mellan två husväggar vid Köpmangatan/Våghustorget och förra gången, 2017, intog stora virusformer och mikroorganismer fasaden på stadens rådhus.
I år är det Filthy Luker och Pedro Estrellas som mycket tydligt intagit Örebro slott. På andra sidan belägras dessutom Vasa-borgen av Anders Sunnas samiska ockupanter.
Det knallgröna monster vars bläckfisklika tentakler slingrar och kränger sig ur en rad fönsteröppningar syns verkligen och skapar en närmast filmisk känsla: Mars attacks, eller snarare, Art attacks!!
Det är svårt att inte le åt det enkelt lättköpta i denna snälla skrämsel över det okändas intervention i vår gamla vanliga och historiskt tillrättalagda miljö.
Filmvärlden är full av dessa skräckberättelser om monster som angriper mänskligheten på olika sätt. Vi har väl alla sett dem i någon av de oräkneliga filmvarianter som producerats sedan filmkonsten såg dagens ljus.
Precis som med zombie-intresset är alla gestaltade sagomonster berättelser som fungerar som en sorts terapeutisk rening mot rädsla. Mot en mörkare klangbotten kan dessa berättelser ses som förberedelse för de hot som sticker oss i själen då och då när medier braskar om klimathot, kärnkraftsolyckor och grasserande sjukdomar eller orkaner.
Samtidigt är vi övervakade på olika sätt i samtiden.
Samhällets vakande ögon är en tydlig och såväl allvarlig som humoristisk påminnelse i det andra verket av konstnärsduon.
Där i trädkronan upptäcker vi dem! Så synliga är annars aldrig de vakande ögon som på olika sätt kontrollerar oss. Lite ”storebror ser dig” efter Orwells roman ”1984” är det, men samtidigt kan verket tolkas som att naturen ser tillbaka på oss människor som på olika sätt hotar den.